Den besatta dockan robert
Robert skapades kring sekelskiftet av 20-talet. Dockan är fylld med träull, han är klädd i en sjömanskostym.
Den mörka historien om Robert den besatta dockan började när familjen West och konstnären Robert Eugene Otto bosatte sig i den berömda konstnärens hur i hjärtat av staden. Rika och beresta, fann dom lugnet i Florida Keys. De bosatte sig med deras unga son och en stor personal.
Familjen West var väldig stikt mot sin son och krävde stor lydnad av sin personal. I personalen fanns det en jamacain sjuksköterska för deras unga son Gene som de kallade honom. Och det var hon som tillbringade många timmar med honom medan hans föräldrar reste runt i staterna och delar av världen.
Men denna så kallade idylliska förhållandet skulle inte hålla så länge och det berättas att Mrs otto ogillade sjuksköterskan. Men innan hon lämnade hushållet gav hon en gåva till Gene. En handsydd fylld docka.
Dockan döptes med Genes förnam Robert, och dfrån det ögonblick han fick honom från hans jamaicanska sjuksköterska släppte han aldrig dockan ur sikte. Han följde med överallt, åkte med in till staden.
Vid måltiderna satt Rober i en egen stol brevid Gene, som smög bitar av mat till Robert, så att inte föräldrarna såg det. När Gene bada så fick Robert sitta på en torr handduk. Och när det var dags för att sova så gömde Gene robert under täcket redo för att följa med honom in i drömmarna.
Men snart skulle förhållandet mellan Gene och hans docka förändras.
Gene kunde ofta höras spela och leka med sina leksaker och sedan kunde det bli tyst varefter viskningar kunde höras av dom anställdas öron. Först Genes pojk örst och sedan i en helt annant ton. Ibland lät Genes röst upprörd, men den svarande rösten bara lät envis, och det var dessa stunder som tjänarna coh Fru Otto reagerade. En gång hittade Fru Otto Gene hukad i ett hörn av rummet och dockan satt uppe i en stol eller på sängen och titta ner på pojken.
Men snart började oförklarliga händelser inträffa. Glas och bestick kastas i matsalen. Anställda blir utelåste medan dom e ute på sina nattliga rundor, kläder rivs upp och sängkläder låg på golvet. Men mest oroande var att Genes andra älskade leksaker började försvinna, bli stympade mitt i natten samtidit som man kunde höra fnisser.
Såklart så var det ju unga Gene som fick skulden att att begå dessa saker och blev förmanad av sina föräldrar. Vid varje tillfälle pojken fick straff så insisterade Gene varje gång att " Robert " gjorde det. Även om aldrig hans föräldrar trodde på detta, så var tjänarnar av en annan sida och trodde på det och personalomsättningen var hög. Vid ett tillfälle försökte en släktning ingripa och på en rekommendation av en faster så skulle Dockan tas ifrån pojken och dockan blev placerad på vinden. En natt senare hittades hon död i sin säng. Man trodde att det var stroke, men omedelbart efter detta så Var Robert återigen vid Genes sida.
Åren går och mystiska saker händer hela tiden. Föräldrarna dör och Gene kommer att leva ensam i huset med tjänare och fortfarande efter alla år så e det stor rörelse med persona.
Efter ett tag gifte sig Gene. Men äktenskapet hade bekymmer från första början inte på minst pga att Gene insisterade på att Robert följde med överallt. Vid middagsbordet och otroligt nog skulle han sitta brevid sängen. Slutligen blev Frun galen och dog av dolda orsaker. Hon sägs hemsöka huset än idag.
Till slut Dog Gene och följde sin fru. Under en tid var Dockan Robert ensam i det stora huset. När de nya ägarna köpte huset för att återställa det som det såg ut förr. blev Robet återigen upplagd på vinden i en låda. Tydligen behagde det inte dockan och nätterna blev outhärliga för dom nya ägarna som enligt uppgift hittade dockan överallt i hela huset.
Och när dockan hittades fnissande hållandes i en kökskniv vid foten av dom nya ägarnas säng så var det inte Gene någon kunde skylla på. Ägarna lämnade skräckslagna huset. Och Robert flyttades till sitt nya hem på East Martello Museum i Key West, där han är väl bevakad.
När turister besöker huset idag så har det rappoterats att dom hör fnissande och springade fotsteg i dom tomma rummen. När barn passerer huset på väg till skolan så kan dom i bland se Robert titta ut från fönstren. Dörrar hittas olåsta och fönster står på glänt.
Roberts missnöje med att vara ett objekt på Museumet kan man tolka. En kvinna blev störd när dockans ansikte ändrades inför hennes ögon. Ena minuten log han, sedan rynkas pannan och han såg galen ut.
När andra besökare försöker ta foto av den berömda dockan så blir dom besvikna när att dom hittar svarta ramar istället för bilder. Digitalkameror är värdelösa och belysningen där Robert står blir dålig. Trots att musemet gör allt dom kan för att dom ska få mer ljus. Och mottot när nått går dåligt/sönder så blir det Robert som blir beskyld. Ingen i personalen vill vara den sista som går därifrån på natten..